Jag hade hört talas om honom. Hans skivomslag prydde väggarna i skivbutiken i stan och de nämdes att han skulle spela på kulturtivolit. Det var den 13:e Mars. Jag hade fått för mig att jag skulle dit. Någonstans ropade någon på mig. De för långa månaderna innan spelningen skulle ske gick jag och inväntde datumet. Tjatade frektvent på mina vänner om de kunde följa med. De vägrade. Konserten skulle börja klockan nio på lördagskvällen. Det var då jag insåg att det inte skulle bli någon konsert. Biljetten skulle säkert vara slut. Jag hade inte köpt någon, det var min första riktiga konsert och själv ville jag inte gå. Det var då min bror erbjöds pengar, hans avtal om att även vännen till honom skulle följa med om jag betalade halva biljetten kunde de motvilligt följa med. Det var bland de lyckligaste stunderna någonsin. Vi var bland de första i kön. Det var få folk. Vi klev in. Jag satte mig längst bak i soffan. Men med blicken högre en alla andra. Det var där jag fick se och höra en svettig Markus Krunegård med hes röst, fint mellansnack och för många ord uppträda för första gången. Det var då något hade förändrats. Min bror och hans vän klagande hade lett till att de hade gått hem. Jag hade varit ensam. Gått längst fram till scenen. Filmat med skakiga händer och vägrat gå ifrån konserten när den var slut. Det var också då jag hade drömt om att våra ögon hade mötts. Men det hade jag förstått att de inte hade. Markus blir ju nervös om han ser sin publik i ögonen, det var min panna han hade spanat på. Den klappar jag lite fint i detta nu. Lyssnar på Markus melodier och drömmer om en sommar i Markus Krunegård tecken.

Cecilia Gustafsson